Afrika 14

aF 390

Ett par hundra meter längs med stranden finns en liten marknadsplats. En av optikerna, John, har berättat att vi är här och gör synundersökningar. Behov och intresse finns av att få hjälp.

Det kostar en månadslön för ett par glasögon och arbetslösheten är stor ca. 70%. Människorna här förlitar sig på turismen och arbetar med skrädderi, träsnideri, smycketillverkning och annat hantverk. Tänk dig att du ska dra in hela årsinkomsten på ett par månader och dessutom vara ansvarig för en ganska stor familj.

Jag har aldrig saknat mat, kläder på kroppen och tak över huvudet eller för den delen människor som vill mig väl. Ändå finns en inbyggd rädsla för att bli av med dessa grundläggande behov. Jag undrar så hur dessa människor hanterar det. Är det så att de är så vana vid att inte ha något att de liksom bara försöker överleva dag för dag?

Är vi som har allt mer rädda att mista det vi har än de som inte har något?

Vi får hjälp med att bära iväg med alla glasögon till marknadsplatsen. Ännu en mycket varm och svettig dag på jobbet. Vi har fina svarta skjortor som visar att vi är från Vision For All. Men det är olidligt varmt och de flesta vet ju vem vi är utan skjortor också. Här kan man prata om djungeltrummornas effekt.

En skräddare 29 år gammal. Fick sina första glasögon idag. ”Nu kan jag se tydligt och få mer gjort. Tjäna mer pengar så mina barn kan gå i skolan. Ni hjälper inte bara till att ge oss bättre syn. Ni värmer våra hjärtan”.

aF 480

Jag blir så innerligt glad och tacksam när jag förstår kraften i att göra något gott för andra. Det finns väldigt många människor som har donerat sina gamla glasögon, pengar eller av sin tid till Vision For All. Alla de sakerna tillsammans gör att vi kan åka iväg och dela ut glasögon.  Betydelsen det får när en människa kan se bättre. Kan hjälpa en hel familj, ja en hel by till och med. När jag ser alla pusselbitarna och kan börja lägga det. Framträder en vacker bild där vi alla tillsammans gör saker för att vi så hjärtans gärna vill.

Afrika: Barns nyfikenhet

 

Väntande patienter i Burong
Väntande patienter i Burong

Arbetet fortsätter i Burong och Kemoto. Fler synundersökningar och glasögon ska delas ut.

Spännande att se hur många som kommer för att få sina ögon undersökta. Till en början är det inte så många men det fylls på efterhand.

Det är en stor händelse i byn att det står 8 vita människor vid en buss och bär fram en massa kartonger. Vi sätter upp alla lådor med glasögon i en viss ordning för att hitta rätt styrka. Ordnar en plats för de som väntar på undersökning och en plats för dem som ska få ett par glasögon utprovade.

Massor av nyfikna barn rör sig hela tiden runt oss. Avståndet mellan symboltavlan och den som undersöks ska ha ett visst antal meter. Det utrymmet fylls hela tiden av nyfikna barn och vuxna. Uppgiften att peka på symboltavlan innebär även att be de nyfikna att flytta sig ur vägen så att undersökningen kan fortsätta.

Undersökningsklinik i Burong
Undersökningsklinik i Burong

Barns nyfikenhet är så omedelbar och ocensurerad. De kommer nära och vill ta fysisk kontakt. Vi är åtta vita människor i gruppen. Jag är utan omsvep den vitaste i gruppen. Nästan i avsaknad av pigment och blir röd som en kräfta i solen. Vid ett tillfälle så kniper ett barn mig i armen. Jag förstår att hon vill kontrollera om jag är så vit på riktigt. Jag blir full i skratt. Det är första gången det känns kul att vara vit. Vi kan fascineras och förundras över varandras hudfärg. Som vi förundras över naturens olika färger. Nyfiket och naturligt undersöka färgens betydelse som flickan gjorde. När det var gjort tog hon tag i ett av mina fingrar i ena handen. De andra barnen gjorde likadant. Vilken härlig känsla att ha flera barn som tog tag i mina fingrar och ville vara nära. Ett varmt och speciellt möte……..

Barnen i Kemoto
Barnen i Kemoto

Afrika: Första klinikdagen

Hälsocentret i Karantaba
Hälsocentret i Karantaba

Första natten är avklarad. Vaknat många gånger och försökt identifiera alla ovanliga ljud. Till slut har jag somnat om och förundrats över hur innestängt det känns under ett myggnät.

Tuppen har verkligen sett till att det inte är någon som helst idé att försöka sova längre än till kl. 05.00. Några öronproppar har jag inte fått med mig. Men vem behöver sova när man är på sitt livs äventyr?

I Karantaba finns ett Hälsocenter för folket i byarna i Kaing West provinsen. Här arbetar man bl.a med information och prevention om epidemiska sjukdomar som malaria, kolera, hjärnhinneinflammation och tuberkulos. Det finns en ögonläkare på centret som kommer att vara med oss och möta patienterna. På så sätt får de en uppfattning om befolkningens ögonhälsa. Det finns orsaker till ögonproblem som inte kan avhjälpas med glasögon, då är en läkarkontakt viktig.

Efter frukost ska vi installera undersökningsmottagning på hälsocentret. Vi får ett rum där alla lådor med glasögon ska sättas i ordning. Nu ska det upprättas olika stationer. Inskrivning, undersökning och utprovning/utlämning av glasögon.

När vi kommer till lokalen sitter det redan en lång rad människor och väntar på att få bli undersökta. En hel del nyfikna har naturligtvis också kommit. Det är en stor händelse att vi tagit oss så långt för att komma och hjälpa dessa människor med glasögon. Nu är det är bara att sätta igång arbetet.

Det är så fantastiskt att se glädjen när en människa får ett par glasögon på sin näsa och kan se tydligare. Som glasögonbärare är det en känsla jag väl känner till. Ändå är det så svårt att förklara den för någon som inte upplevt det. Men det jag kan säga är att det är ett meningsfullt arbete med ögonblickligt resultat.