Perspektiv

YinYang

Jag delar en text som jag såg på facebook för ett bra tag sedan. Jag tyckte den var så bra så jag kopierade texten. Men glömde ta reda på vem som skrivit den. Så tyvärr vet jag inte vem källan är.

”I en livmoder ligger två tvillingar. En flicka och en pojke. Pojken frågar sin syster:
–Tror du på ett liv efter förlossningen?”
Systern svarar förvånat: – Naturligtvis! Det måste finnas något efter förlossningen. Kanske är vi bara här för att förbereda oss på vad som ska komma sedan.
– Struntprat, utbrister hennes bror. Hur kan du tro på sånt? Det finns inget liv efter förlossningen! Vad för slags liv skulle det vara?
– Jag vet inte. Kanske kommer det vara mer ljus i livet efter detta. Kanske kommer vi kunna gå med våra ben och äta med våra munnar. Och kanske kommer vi att ha andra sinnen, sådana som vi inte ens kan föreställa oss nu.
– Du måste vara fullständigt knäpp! Hur ska man kunna gå med benen, menar du? Och äta med munnen? Varför det? Navelsträngen ger oss all näring vi behöver. Dessutom är den för kort för att vi skulle kunna gå. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig ett liv efter förlossningen! Navelsträngen kommer inte att räcka så långt.
– Jag tror i alla fall att det finns en fortsättning, säger flickan. Det kanske kommer att vara helt annorlunda på andra sidan. Man kanske inte behöver navelsträngen längre.
– Ja, du får tro vad du vill, säger hennes bror. Men svara mig, om det är som du säger att det finns ett liv efter förlossningen, hur kan du i så fall förklara att ingen någonsin har tagit kontakt, än mindre kommit tillbaka? Du bara snackar strunt! Inse att det inte finns något liv efter detta. Hela grejen är att vi ska njuta av det liv vi har här inne. Efter förlossningen finns ingenting. Bara mörker. Då är det över, inse det!
– Ah, jag vet inte… Jag tror i alla fall att det finns nåt. Jag tror att vi kommer att möta Mamma där ute.
– Mamma! Äsch, du skojar! Tror du verkligen på Mamma också?! Du är ju till och med dummare än jag trodde! Om Mamma existerar, var är hon nu i så fall?
– Jag tror att hon finns runt omkring oss. Hon omsluter oss på alla sidor. Vi är del av henne precis som hon är del av oss. Jag tror att vi är skapade till hennes avbild. Hon är livet. Utan henne skulle världen vi lever i inte finnas. Hon är överallt!
Brodern ser länge på sin syster. Förundrad. Kan inte riktigt tro att han har hört vad han tycker att han har hört.
– Jag kan i alla fall inte tro på Mamma, säger han efter en stund. Jag kan inte se henne. Det är helt enkelt ologiskt att hon skulle finnas!
– Ibland, säger hans syster tyst. Ibland när det är verkligt tyst här inne… När jag är verkligt fokuserad och bara lyssnar… då kan jag faktiskt känna hennes närvaro. Ibland också höra hennes röst. Det är en så kärleksfull röst… Den kommer liksom uppifrån och den fyller mig med sådan glädje när jag hör den.”

Trygghet

flygplats

I helgen var jag på bokrelease i Italien. Det var en helg som innehöll mycket inspirerande, vackra och njutbara upplevelser och minnen. Resan hem blev inte som den brukar. Vi blev det sista flygplanet som landade på Kastrups flygplats innan den stängdes på grund av stormen Gorm. Jag är inte direkt flygrädd men ogillar generellt både start och landning. Den här landningen var speciell. Det skakade ordentligt i planet av stormvindarna. När planet väl stod på backen så applåderade passagerarna och gav upp spontana glädjetjut. Då spelas en fanfar från cockpit. Det har jag aldrig varit med om förut. Tror att besättningen ombord också var väldigt nöjda över att vara nere på marken.

Tågen över Öresundsbron ställdes in. Där satt vi och visste inte om och när tågen skulle börja köra igen. Vi var trötta och efter flera timmar lade vi oss på golvet för att försöka sova lite. Jag tänkte på alla människor som är på flykt från krig, svält och terror. Som söker trygghet och någonstans att vila och hämta kraft för att börja leva sina liv. Där låg jag på golvet och visste inte exakt när jag skulle komma hem. Men jag visste att jag hade ett hem att komma till och att det inte skulle dröja länge innan jag var hemma i min trygga vrå igen. Tacksamheten över det blev så oerhört stark. Där och då fick jag liksom bara nosa på det som hundratusentals människor upplever varje dag runt om i vår värld.

Det är lätt att ta saker för givet. Inte förrän vi förlorar det kan vi se dess riktiga värde.

Var lägger du din energi?

Fred

 

Nu räcker det!

Jag har fått träningsförbud i en vecka till. Var ska jag då lägga min energi? Jo, på ett blogginlägg om våld.

Det går att läsa i flera nättidningar och på facebook om nazister som knivskurit sex personer. Det har skett under en feministisk manifestation i Malmö. Det är min hemstad och jag tänker leva i den ett tag till.

Livet blir aldrig så värdefullt som precis i det ögonblick vi förstår att vi kommer att förlora det. Tryggheten bara finns där tills vi förlorar den.

Ett samhälle som bygger på tillit och trygghet kräver allas vårt engagemang. Det är inte någon annan som ska göra det åt mig. Jag får vara med och bidra med min byggsten. Våld kommer aldrig någonsin att lösa några problem.

Det räcker uppenbarligen inte att de flesta av oss förstår det. Vi måste visa att vi står för det också. Våldet skrämmer oss! Om vi blir så rädda att vi gömmer oss kommer våldet att ta över. Vad skickar det för signaler att stoppa huvudet i sanden? Jag tänker att de som står och tittar på när våld och terror utövas är medbrottslingar. Jag måste ta ställning och säga stopp! Det är INTE okej.

Jag förstår nu att det inte räcker att sitta hemma i soffan och tycka en massa saker. Jag måste visa det aktivt. Genom att delta i manifestationer som t.ex. den på Möllan i går (söndag).

Ett starkt samhälle behöver visa upp en tillräckligt stark kedja av människor som vill lösa problem på fredlig väg. Vi är snart 300 000 invånare i Malmö. Jag skulle vilja veta hur många av er som kan tänka er att vara en del av den kedjan?

Kärlek och respekt!

Ett oväntat möte

fjäril 051

För tio dagar sedan. Mitt i vintern med snö och minusgrader utanför. Satt den vid lysröret ovanför vasken i köket.

Jag har följt denna varelse i tio dagar. Den har låtit mig komma nära och jag har känt mig så utvald och speciell. Känt en oerhörd vördnad och tacksamhet att jag fått möjligheten att studera en fjäril så nära.

En honfjäril av släktet kålfjärilar. Jag gav henne aldrig något namn.

Idag är hon i fjärilshimlen och har säkert massor av härliga blommor att suga nektar ifrån.

Jag har lärt mig det här:

  • Var uppmärksam och se var du sätter ner fötterna – hon satt på golvet ibland.
  • Lugn, tålmodighet och närvaro kan ge dig oförutsägbara upplevelser – hon sitter på min hand och dricker honungslösning.
  • Närma dig med försiktighet, det kan vara en skör varelse – hon kliver själv upp på handen när jag sträcker fram den.
  • Om du vill bli behandlad på ett mjukt och respektfullt sätt, visa din sköra sida – hennes vingar skälver och benen är så tunna.
  • Även en fjäril kan ha en dålig dag – studerat hennes flygmönster som ibland är harmoniskt och ibland irriterat/frustrerat. Till och med hennes små ben känns mer när hon går på min hand.
  • Var fokuserad på det du gör och misstagen minskar – hon hade klivit ner i diskhon under disken en dag. Upptäckte det i tid!

Att få en fjärils tillit kräver varsamhet och närvaro. Det gör att du kan känna dig helt trygg i mina händer!

Tack lilla fjäril för att jag fick vara med om detta vackra möte. :-)

 

Afrika 14

aF 390

Ett par hundra meter längs med stranden finns en liten marknadsplats. En av optikerna, John, har berättat att vi är här och gör synundersökningar. Behov och intresse finns av att få hjälp.

Det kostar en månadslön för ett par glasögon och arbetslösheten är stor ca. 70%. Människorna här förlitar sig på turismen och arbetar med skrädderi, träsnideri, smycketillverkning och annat hantverk. Tänk dig att du ska dra in hela årsinkomsten på ett par månader och dessutom vara ansvarig för en ganska stor familj.

Jag har aldrig saknat mat, kläder på kroppen och tak över huvudet eller för den delen människor som vill mig väl. Ändå finns en inbyggd rädsla för att bli av med dessa grundläggande behov. Jag undrar så hur dessa människor hanterar det. Är det så att de är så vana vid att inte ha något att de liksom bara försöker överleva dag för dag?

Är vi som har allt mer rädda att mista det vi har än de som inte har något?

Vi får hjälp med att bära iväg med alla glasögon till marknadsplatsen. Ännu en mycket varm och svettig dag på jobbet. Vi har fina svarta skjortor som visar att vi är från Vision For All. Men det är olidligt varmt och de flesta vet ju vem vi är utan skjortor också. Här kan man prata om djungeltrummornas effekt.

En skräddare 29 år gammal. Fick sina första glasögon idag. ”Nu kan jag se tydligt och få mer gjort. Tjäna mer pengar så mina barn kan gå i skolan. Ni hjälper inte bara till att ge oss bättre syn. Ni värmer våra hjärtan”.

aF 480

Jag blir så innerligt glad och tacksam när jag förstår kraften i att göra något gott för andra. Det finns väldigt många människor som har donerat sina gamla glasögon, pengar eller av sin tid till Vision For All. Alla de sakerna tillsammans gör att vi kan åka iväg och dela ut glasögon.  Betydelsen det får när en människa kan se bättre. Kan hjälpa en hel familj, ja en hel by till och med. När jag ser alla pusselbitarna och kan börja lägga det. Framträder en vacker bild där vi alla tillsammans gör saker för att vi så hjärtans gärna vill.