Perspektiv

YinYang

Jag delar en text som jag såg på facebook för ett bra tag sedan. Jag tyckte den var så bra så jag kopierade texten. Men glömde ta reda på vem som skrivit den. Så tyvärr vet jag inte vem källan är.

”I en livmoder ligger två tvillingar. En flicka och en pojke. Pojken frågar sin syster:
–Tror du på ett liv efter förlossningen?”
Systern svarar förvånat: – Naturligtvis! Det måste finnas något efter förlossningen. Kanske är vi bara här för att förbereda oss på vad som ska komma sedan.
– Struntprat, utbrister hennes bror. Hur kan du tro på sånt? Det finns inget liv efter förlossningen! Vad för slags liv skulle det vara?
– Jag vet inte. Kanske kommer det vara mer ljus i livet efter detta. Kanske kommer vi kunna gå med våra ben och äta med våra munnar. Och kanske kommer vi att ha andra sinnen, sådana som vi inte ens kan föreställa oss nu.
– Du måste vara fullständigt knäpp! Hur ska man kunna gå med benen, menar du? Och äta med munnen? Varför det? Navelsträngen ger oss all näring vi behöver. Dessutom är den för kort för att vi skulle kunna gå. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig ett liv efter förlossningen! Navelsträngen kommer inte att räcka så långt.
– Jag tror i alla fall att det finns en fortsättning, säger flickan. Det kanske kommer att vara helt annorlunda på andra sidan. Man kanske inte behöver navelsträngen längre.
– Ja, du får tro vad du vill, säger hennes bror. Men svara mig, om det är som du säger att det finns ett liv efter förlossningen, hur kan du i så fall förklara att ingen någonsin har tagit kontakt, än mindre kommit tillbaka? Du bara snackar strunt! Inse att det inte finns något liv efter detta. Hela grejen är att vi ska njuta av det liv vi har här inne. Efter förlossningen finns ingenting. Bara mörker. Då är det över, inse det!
– Ah, jag vet inte… Jag tror i alla fall att det finns nåt. Jag tror att vi kommer att möta Mamma där ute.
– Mamma! Äsch, du skojar! Tror du verkligen på Mamma också?! Du är ju till och med dummare än jag trodde! Om Mamma existerar, var är hon nu i så fall?
– Jag tror att hon finns runt omkring oss. Hon omsluter oss på alla sidor. Vi är del av henne precis som hon är del av oss. Jag tror att vi är skapade till hennes avbild. Hon är livet. Utan henne skulle världen vi lever i inte finnas. Hon är överallt!
Brodern ser länge på sin syster. Förundrad. Kan inte riktigt tro att han har hört vad han tycker att han har hört.
– Jag kan i alla fall inte tro på Mamma, säger han efter en stund. Jag kan inte se henne. Det är helt enkelt ologiskt att hon skulle finnas!
– Ibland, säger hans syster tyst. Ibland när det är verkligt tyst här inne… När jag är verkligt fokuserad och bara lyssnar… då kan jag faktiskt känna hennes närvaro. Ibland också höra hennes röst. Det är en så kärleksfull röst… Den kommer liksom uppifrån och den fyller mig med sådan glädje när jag hör den.”

Var lägger du din energi?

Fred

 

Nu räcker det!

Jag har fått träningsförbud i en vecka till. Var ska jag då lägga min energi? Jo, på ett blogginlägg om våld.

Det går att läsa i flera nättidningar och på facebook om nazister som knivskurit sex personer. Det har skett under en feministisk manifestation i Malmö. Det är min hemstad och jag tänker leva i den ett tag till.

Livet blir aldrig så värdefullt som precis i det ögonblick vi förstår att vi kommer att förlora det. Tryggheten bara finns där tills vi förlorar den.

Ett samhälle som bygger på tillit och trygghet kräver allas vårt engagemang. Det är inte någon annan som ska göra det åt mig. Jag får vara med och bidra med min byggsten. Våld kommer aldrig någonsin att lösa några problem.

Det räcker uppenbarligen inte att de flesta av oss förstår det. Vi måste visa att vi står för det också. Våldet skrämmer oss! Om vi blir så rädda att vi gömmer oss kommer våldet att ta över. Vad skickar det för signaler att stoppa huvudet i sanden? Jag tänker att de som står och tittar på när våld och terror utövas är medbrottslingar. Jag måste ta ställning och säga stopp! Det är INTE okej.

Jag förstår nu att det inte räcker att sitta hemma i soffan och tycka en massa saker. Jag måste visa det aktivt. Genom att delta i manifestationer som t.ex. den på Möllan i går (söndag).

Ett starkt samhälle behöver visa upp en tillräckligt stark kedja av människor som vill lösa problem på fredlig väg. Vi är snart 300 000 invånare i Malmö. Jag skulle vilja veta hur många av er som kan tänka er att vara en del av den kedjan?

Kärlek och respekt!

Ett oväntat möte

fjäril 051

För tio dagar sedan. Mitt i vintern med snö och minusgrader utanför. Satt den vid lysröret ovanför vasken i köket.

Jag har följt denna varelse i tio dagar. Den har låtit mig komma nära och jag har känt mig så utvald och speciell. Känt en oerhörd vördnad och tacksamhet att jag fått möjligheten att studera en fjäril så nära.

En honfjäril av släktet kålfjärilar. Jag gav henne aldrig något namn.

Idag är hon i fjärilshimlen och har säkert massor av härliga blommor att suga nektar ifrån.

Jag har lärt mig det här:

  • Var uppmärksam och se var du sätter ner fötterna – hon satt på golvet ibland.
  • Lugn, tålmodighet och närvaro kan ge dig oförutsägbara upplevelser – hon sitter på min hand och dricker honungslösning.
  • Närma dig med försiktighet, det kan vara en skör varelse – hon kliver själv upp på handen när jag sträcker fram den.
  • Om du vill bli behandlad på ett mjukt och respektfullt sätt, visa din sköra sida – hennes vingar skälver och benen är så tunna.
  • Även en fjäril kan ha en dålig dag – studerat hennes flygmönster som ibland är harmoniskt och ibland irriterat/frustrerat. Till och med hennes små ben känns mer när hon går på min hand.
  • Var fokuserad på det du gör och misstagen minskar – hon hade klivit ner i diskhon under disken en dag. Upptäckte det i tid!

Att få en fjärils tillit kräver varsamhet och närvaro. Det gör att du kan känna dig helt trygg i mina händer!

Tack lilla fjäril för att jag fick vara med om detta vackra möte. :-)

 

Vad ska jag lära av min fjäril?

Fjäril på ranunkel

 

Det blir frukost och kvällsmat med honungslösning. Jag vet inget annat som jag kan ge henne (tror det är en honfjäril, fast jag vet inte?).

Hon kommer och sätter sig på min hand och jag känner mig så speciell och utvald. Mitt hjärta öppnar sig på vid gavel och jag vill verkligen försöka förstå vad jag kan göra för att fjärilen ska ha det bra hos mig.

När den sätter sig i handflatan breder den ut sina vingar och fladdrar lite med dem. Som om den samlar upp energi från min varma hand.

Jag går förbi blomsteraffären på väg hem från jobbet. Kvinnan i blomsteraffären rekommenderar en orange ranunkel krukväxt till min fjäril.

När jag kommer hem är hon borta…….jag letar överallt (tror jag) i köket. När jag gett upp letandet och ställt blomman på vasken dyker hon upp. Eller rättare sagt jag ser att hon sitter bakpå en glasburk på köksbänken. Jag sticker fram mitt finger och hon kliver upp på handen. Det känns helt rätt att en fjäril ska sitta på en blomma istället för en glasburk.

Fjärilen lär mig att vara här och nu. Jag ser fjärilen som livet självt. Vackert, oförutsägbart och oerhört skört. Det är bara det som sker nu som jag kan uppleva.

En vän sa till mig ”Åh, vad du kommer att bli ledsen när fjärilen dör, så som du bryr dig”. Ja, kanske det. Eller så ska fjärilen lära mig vad villkorslös kärlek och engagemang handlar om. Det är just här och just nu. Om jag är närvarande i ögonblicket fullt ut, så kanske jag inte behöver sakna det när det är borta. Då kommer det nya ögonblick med nytt innehåll att uppleva.

Vad mer finns att lära av en fjäril?…….

Vad äter en fjäril?

 Min fjäril

När jag vaknar och stiger upp tänker jag på fjärilen och om den har överlevt natten.

Du måste ju ha något i dig lilla fjäril tänker jag. Hm…vad äter fjärilar? De suger väl nektar från blommor. Det finns inga blommor i mitt hem, bara gröna växter.

Min pappa är biodlare och jag har fin honung från hans bin. Jag rör ut lite honung i vatten i en skål och ställer på vasken.

Nu står jag där och undrar hur fjärilen ska veta att frukosten är serverad. Jag lyfter upp skålen bredvid fjärilen vid lysröret. Men ingenting händer…… Känner mig maktlös och lite hopplös. Hur i hela friden ska jag kunna få den här lilla sköra varelsen att överleva?

Hon flyger omkring lite och jag står där och väntar bara…..är fascinerad och förundrad över ett oväntat liv som kommit in i mitt liv.

Nu landar hon på min hand och vill krypa in mellan min tumme och pekfinger i vecket. Där är det antagligen varmt. Jag står alldeles förstummad av beundran över vad som händer.

Med hjälp av en tops droppar jag några droppar honungslösning i gropen mellan tumme och pekfinger. Det tar en lång stund och jag står alldeles stilla och väntar.

Min fjäril

Plötsligt rullas en lång tentakel/snabel ut och hon börjar dricka. Detta är på gränsen till overkligt. Har aldrig i hela mitt liv studerat en fjäril så nära.

Hon verkar piggare efter att ha druckit lite. Vingarna ser spänstigare ut också. Nu sätter hon sig på kaklet och breder ut sina vingar.

bild 2 (1)

Titta så vacker hon är. Lilla fjärilsöga……….tänk att jag fick mata en fjäril ur handen :-)

Gambiafloden del 2

aF 415

Resan på Gambiafloden börjar med att vi, i skrangliga mindre båtar, tar oss ut en bit till den större båten. Jag måste erkänna att det inte känns helt tryggt (trots att jag har en viss sjövana). Särskilt som jag fått veta att vår guide inte kan simma. Kontrollmänniskan i mig går igång och undrar om vår säkerhet verkligen kan garanteras ute på floden. Men jag slår bort det när jag tagit mig ombord. Nu ska vi ha en riktigt mysig och trevlig dag på floden.

Ombord finns några lokala musiker som ska spela och sjunga för oss. Guiden har fixat mat och dryck så vi ska klara oss en hel dag ute. Det här blir toppen.

För att göra en lång historia kort. Vi får flera motorstopp och det känns inte bra när vi får reda på att båten drivs av en liten utombordsmotor på 15-20 HK. Den är svårstartad, och med stark motström och hög vattennivå blir det inte lätt. Vi kommer kanske inte att hinna hem innan mörkret lagt sig. Eller ännu värre vi kanske inte kommer hem alls utan får ligga här ute i floden och guppa tills någon kommer och hjälper oss. Det blir oro i lägret och stämningen sjunker rejält.

Vi förklarar att vi hellre vill vända och åka tillbaka så att vi är säkra på att komma på torra land medan det är ljust. Men våra vänner är envisa och vill inte lyssna på oss. De har ju planerat en sådan fin resa för oss.

Att kapitulera och lämna över sig när tilliten inte är på topp är svårt. Men det finns inte mycket annat att göra. Vi anländer till James Island och får en kort beskrivning av Anfadern Kunta Kinte. Här hölls han fången innan avresan till Amerika, där han såldes som slav till en plantageägare. I fängelsehålans dunkel känns våra bekymmer väldigt små.

aF 434

Resan tillbaka går lättare eftersom det är medströms och lägre vattennivå. Vi anländer hamnen precis när solen går ner och mörkret lägger sig. Det är lågvatten och vi får klättra upp till bryggan. Där står det ett stort sällskap och hjälper oss alla av båten. Mina referenser när det gäller båtar är långt ifrån de jag fått uppleva idag. Trött och nöjd står jag nu på landbacken.

aF 439

Ja det blev inte som vi tänkt oss men det blev ett äventyr som vi inte hade kunnat ana.