Perspektiv

YinYang

Jag delar en text som jag såg på facebook för ett bra tag sedan. Jag tyckte den var så bra så jag kopierade texten. Men glömde ta reda på vem som skrivit den. Så tyvärr vet jag inte vem källan är.

”I en livmoder ligger två tvillingar. En flicka och en pojke. Pojken frågar sin syster:
–Tror du på ett liv efter förlossningen?”
Systern svarar förvånat: – Naturligtvis! Det måste finnas något efter förlossningen. Kanske är vi bara här för att förbereda oss på vad som ska komma sedan.
– Struntprat, utbrister hennes bror. Hur kan du tro på sånt? Det finns inget liv efter förlossningen! Vad för slags liv skulle det vara?
– Jag vet inte. Kanske kommer det vara mer ljus i livet efter detta. Kanske kommer vi kunna gå med våra ben och äta med våra munnar. Och kanske kommer vi att ha andra sinnen, sådana som vi inte ens kan föreställa oss nu.
– Du måste vara fullständigt knäpp! Hur ska man kunna gå med benen, menar du? Och äta med munnen? Varför det? Navelsträngen ger oss all näring vi behöver. Dessutom är den för kort för att vi skulle kunna gå. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig ett liv efter förlossningen! Navelsträngen kommer inte att räcka så långt.
– Jag tror i alla fall att det finns en fortsättning, säger flickan. Det kanske kommer att vara helt annorlunda på andra sidan. Man kanske inte behöver navelsträngen längre.
– Ja, du får tro vad du vill, säger hennes bror. Men svara mig, om det är som du säger att det finns ett liv efter förlossningen, hur kan du i så fall förklara att ingen någonsin har tagit kontakt, än mindre kommit tillbaka? Du bara snackar strunt! Inse att det inte finns något liv efter detta. Hela grejen är att vi ska njuta av det liv vi har här inne. Efter förlossningen finns ingenting. Bara mörker. Då är det över, inse det!
– Ah, jag vet inte… Jag tror i alla fall att det finns nåt. Jag tror att vi kommer att möta Mamma där ute.
– Mamma! Äsch, du skojar! Tror du verkligen på Mamma också?! Du är ju till och med dummare än jag trodde! Om Mamma existerar, var är hon nu i så fall?
– Jag tror att hon finns runt omkring oss. Hon omsluter oss på alla sidor. Vi är del av henne precis som hon är del av oss. Jag tror att vi är skapade till hennes avbild. Hon är livet. Utan henne skulle världen vi lever i inte finnas. Hon är överallt!
Brodern ser länge på sin syster. Förundrad. Kan inte riktigt tro att han har hört vad han tycker att han har hört.
– Jag kan i alla fall inte tro på Mamma, säger han efter en stund. Jag kan inte se henne. Det är helt enkelt ologiskt att hon skulle finnas!
– Ibland, säger hans syster tyst. Ibland när det är verkligt tyst här inne… När jag är verkligt fokuserad och bara lyssnar… då kan jag faktiskt känna hennes närvaro. Ibland också höra hennes röst. Det är en så kärleksfull röst… Den kommer liksom uppifrån och den fyller mig med sådan glädje när jag hör den.”

Böcker som förändrar liv

IMG_5024

Jag gick med i ett bokprojekt för mer än tre år sedan. Det grundades i USA av Andrea Hylen och togs till Sverige av Marie Ek Lipanovska.

Den första boken heter Värdefulla Röster. Jag är en av tjugoen kvinnor som skriver min berättelse. Den är autentisk och har fötts fram under nio månader. Vi bär alla en historia som formar oss, kanske mer än vi tror. I det här projektet läker vi vår historia genom att dela den med varandra. Vi som ser, utan att döma, värdera eller försöka förändra, utan istället tar emot berättelsen och rösten som den är. Vi kommer i kontakt med våra egna sår och läker något djupt inom oss. Det mjuka och feminina mejslas fram när vi vågar stå i vår egen sanning utan skyddsmurar. Vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. I hela mitt liv har jag haft en längtan att förena och reparera istället för att separera och rasera. Hur kan jag göra något gott, har jag undrat? Den djupa läkning som sker när vi vågar vara sårbara, har jag tidigare bara förstått på ett intellektuellt plan. Nu förstår jag det i min kropp. Jag känner verkligen att det är så.

Det kom en bok till efter Värdefulla Röster. Den heter Frigörande Röster och skrivs av tjugoen starka kvinnor som berövats sin styrka. Och återvunnit den. Den tar oss ännu ett lager djupare.

Redan som barn hade jag en längtan som jag inte förstod vidden av. Jag förstod inte att jag önskade mig fred och frihet eftersom jag levde i ett demokratiskt land utan krig. Min önskan var större än mig själv utan att jag förstod. Mitt hjärta vill gott för alla människor. Både de inre och yttre krigen ska upphöra när kärleken till oss själv och varandra flödar villkorslöst. ”Bara den som skadats kan skada andra”. Här ser jag kopplingen till min längtan om att förena och reparera.

Sensual Voices är den tredje boken som ges ut i slutet på juli månad. Det är den andra boken jag är med och skriver. Det är ett samarbete mellan USA och Sverige. Den är skriven av tjugo kvinnor från USA och Sverige och vi skriver på engelska. Den är sprängfylld av längtan, kärlek, sårbarhet och intima skildringar ur kvinnors liv som vi inte tidigare hört dem. Vi bjuds in bakom slöjorna och in i sanningen om livet. Stort mod krävs för att blotta det absolut innersta av sig själv. Men utan rädsla finns inte modet.

Vill du förbeställa ditt exemplar av Sensual Voices eller köpa någon av de andra böckerna?

Kontakta mig på carina@carinahalvardsson.se

Böckerna kostar 229:-/st köper du 2 böcker kostar de 399:-. Köp alla 3 för 599:- Frakt tillkommer.

Inspirationsföreläsning

Jag bjöd in till föreläsning i egen regi. I nya lokalerna på Lilla Nygatan 3 i Malmö.

Foto: Christopher Nielsen

Föreläsningen ”En resa för livet” hoppas jag ska inspirera dig att få perspektiv på livet. Det är vad vi gör tillsammans för vår gemensamma värld som kommer att förändra den. Det lilla gör så stor skillnad och utan kärlek är livet oerhört fattigt.

Foto: Christopher Nielsen

Jag är så glad och tacksam för att ni kom och gjorde kvällen så väldigt speciell. Utan er hade det liksom inte blivit något. Ni är värdefulla, Tack! Ni är med och bidrar till mitt fortsatta volontärarbete ute i världen.

Foto: Christopher Nielsen

Vad vill du sprida innan solen går ner?

Solnedgång över Vindelälven i Ammarnäs

Min syster skrev på facebook idag att det nästan gått inflation i ordet hat. Hon formulerade sig inte så förstås. Men jag undrar vad det är vi fokuserar på. Det hon uppmuntrade till var att sprida mer kärlek istället för hat. Wow! Vilken fantastisk idé. Varför inte använda sociala medier till något positivt.

Så här går mina tankar:

VAD lägger jag fokus på? VAD är det som ger mig energi?

Sociala medier har en stort inflytande på oss antingen vi vill det eller inte. Det är klart att vi kan stänga av appen och inte gå in där och titta.

Jag ser sociala medier som något som jag behöver förhålla mig till. Precis som allting annat i samhället. Det har diskuterats huruvida vi skriver sanningar eller påhittade saker. Nåja, det får väl var och en ta på sitt ansvar.

Jag har sedan jag var liten önskat att alla människor i hela världen (och då visste jag inte hur stor den var) skulle vara vänner. Då kanske det var av mer praktiska skäl än rent humanitära, men ändå.

Allting börjar med mig. Om jag vill ha en kärleksfull värld så behöver jag visa mig kärleksfull.

Så innan solen går ner idag ska jag göra något för minst en person. Jag ska se en person i ögonen och vara där. Ge ifrån mig ett leende som gör även mig glad och låta det sprida sig till andra. De som vill ta emot det kan göra så och de andra är fria att låta bli.

Det är skönt att få lov och välja. Tänk att vi i det här landet får det. Det är en mänsklig rättighet och en skyldighet.

Det är kanske enklare än du tror att förändra världen.

Kärlek och respekt <3

 

Var lägger du din energi?

Fred

 

Nu räcker det!

Jag har fått träningsförbud i en vecka till. Var ska jag då lägga min energi? Jo, på ett blogginlägg om våld.

Det går att läsa i flera nättidningar och på facebook om nazister som knivskurit sex personer. Det har skett under en feministisk manifestation i Malmö. Det är min hemstad och jag tänker leva i den ett tag till.

Livet blir aldrig så värdefullt som precis i det ögonblick vi förstår att vi kommer att förlora det. Tryggheten bara finns där tills vi förlorar den.

Ett samhälle som bygger på tillit och trygghet kräver allas vårt engagemang. Det är inte någon annan som ska göra det åt mig. Jag får vara med och bidra med min byggsten. Våld kommer aldrig någonsin att lösa några problem.

Det räcker uppenbarligen inte att de flesta av oss förstår det. Vi måste visa att vi står för det också. Våldet skrämmer oss! Om vi blir så rädda att vi gömmer oss kommer våldet att ta över. Vad skickar det för signaler att stoppa huvudet i sanden? Jag tänker att de som står och tittar på när våld och terror utövas är medbrottslingar. Jag måste ta ställning och säga stopp! Det är INTE okej.

Jag förstår nu att det inte räcker att sitta hemma i soffan och tycka en massa saker. Jag måste visa det aktivt. Genom att delta i manifestationer som t.ex. den på Möllan i går (söndag).

Ett starkt samhälle behöver visa upp en tillräckligt stark kedja av människor som vill lösa problem på fredlig väg. Vi är snart 300 000 invånare i Malmö. Jag skulle vilja veta hur många av er som kan tänka er att vara en del av den kedjan?

Kärlek och respekt!

Vad ska jag lära av min fjäril?

Fjäril på ranunkel

 

Det blir frukost och kvällsmat med honungslösning. Jag vet inget annat som jag kan ge henne (tror det är en honfjäril, fast jag vet inte?).

Hon kommer och sätter sig på min hand och jag känner mig så speciell och utvald. Mitt hjärta öppnar sig på vid gavel och jag vill verkligen försöka förstå vad jag kan göra för att fjärilen ska ha det bra hos mig.

När den sätter sig i handflatan breder den ut sina vingar och fladdrar lite med dem. Som om den samlar upp energi från min varma hand.

Jag går förbi blomsteraffären på väg hem från jobbet. Kvinnan i blomsteraffären rekommenderar en orange ranunkel krukväxt till min fjäril.

När jag kommer hem är hon borta…….jag letar överallt (tror jag) i köket. När jag gett upp letandet och ställt blomman på vasken dyker hon upp. Eller rättare sagt jag ser att hon sitter bakpå en glasburk på köksbänken. Jag sticker fram mitt finger och hon kliver upp på handen. Det känns helt rätt att en fjäril ska sitta på en blomma istället för en glasburk.

Fjärilen lär mig att vara här och nu. Jag ser fjärilen som livet självt. Vackert, oförutsägbart och oerhört skört. Det är bara det som sker nu som jag kan uppleva.

En vän sa till mig ”Åh, vad du kommer att bli ledsen när fjärilen dör, så som du bryr dig”. Ja, kanske det. Eller så ska fjärilen lära mig vad villkorslös kärlek och engagemang handlar om. Det är just här och just nu. Om jag är närvarande i ögonblicket fullt ut, så kanske jag inte behöver sakna det när det är borta. Då kommer det nya ögonblick med nytt innehåll att uppleva.

Vad mer finns att lära av en fjäril?…….

Vad äter en fjäril?

 Min fjäril

När jag vaknar och stiger upp tänker jag på fjärilen och om den har överlevt natten.

Du måste ju ha något i dig lilla fjäril tänker jag. Hm…vad äter fjärilar? De suger väl nektar från blommor. Det finns inga blommor i mitt hem, bara gröna växter.

Min pappa är biodlare och jag har fin honung från hans bin. Jag rör ut lite honung i vatten i en skål och ställer på vasken.

Nu står jag där och undrar hur fjärilen ska veta att frukosten är serverad. Jag lyfter upp skålen bredvid fjärilen vid lysröret. Men ingenting händer…… Känner mig maktlös och lite hopplös. Hur i hela friden ska jag kunna få den här lilla sköra varelsen att överleva?

Hon flyger omkring lite och jag står där och väntar bara…..är fascinerad och förundrad över ett oväntat liv som kommit in i mitt liv.

Nu landar hon på min hand och vill krypa in mellan min tumme och pekfinger i vecket. Där är det antagligen varmt. Jag står alldeles förstummad av beundran över vad som händer.

Med hjälp av en tops droppar jag några droppar honungslösning i gropen mellan tumme och pekfinger. Det tar en lång stund och jag står alldeles stilla och väntar.

Min fjäril

Plötsligt rullas en lång tentakel/snabel ut och hon börjar dricka. Detta är på gränsen till overkligt. Har aldrig i hela mitt liv studerat en fjäril så nära.

Hon verkar piggare efter att ha druckit lite. Vingarna ser spänstigare ut också. Nu sätter hon sig på kaklet och breder ut sina vingar.

bild 2 (1)

Titta så vacker hon är. Lilla fjärilsöga……….tänk att jag fick mata en fjäril ur handen :-)

Afrika 14

aF 390

Ett par hundra meter längs med stranden finns en liten marknadsplats. En av optikerna, John, har berättat att vi är här och gör synundersökningar. Behov och intresse finns av att få hjälp.

Det kostar en månadslön för ett par glasögon och arbetslösheten är stor ca. 70%. Människorna här förlitar sig på turismen och arbetar med skrädderi, träsnideri, smycketillverkning och annat hantverk. Tänk dig att du ska dra in hela årsinkomsten på ett par månader och dessutom vara ansvarig för en ganska stor familj.

Jag har aldrig saknat mat, kläder på kroppen och tak över huvudet eller för den delen människor som vill mig väl. Ändå finns en inbyggd rädsla för att bli av med dessa grundläggande behov. Jag undrar så hur dessa människor hanterar det. Är det så att de är så vana vid att inte ha något att de liksom bara försöker överleva dag för dag?

Är vi som har allt mer rädda att mista det vi har än de som inte har något?

Vi får hjälp med att bära iväg med alla glasögon till marknadsplatsen. Ännu en mycket varm och svettig dag på jobbet. Vi har fina svarta skjortor som visar att vi är från Vision For All. Men det är olidligt varmt och de flesta vet ju vem vi är utan skjortor också. Här kan man prata om djungeltrummornas effekt.

En skräddare 29 år gammal. Fick sina första glasögon idag. ”Nu kan jag se tydligt och få mer gjort. Tjäna mer pengar så mina barn kan gå i skolan. Ni hjälper inte bara till att ge oss bättre syn. Ni värmer våra hjärtan”.

aF 480

Jag blir så innerligt glad och tacksam när jag förstår kraften i att göra något gott för andra. Det finns väldigt många människor som har donerat sina gamla glasögon, pengar eller av sin tid till Vision For All. Alla de sakerna tillsammans gör att vi kan åka iväg och dela ut glasögon.  Betydelsen det får när en människa kan se bättre. Kan hjälpa en hel familj, ja en hel by till och med. När jag ser alla pusselbitarna och kan börja lägga det. Framträder en vacker bild där vi alla tillsammans gör saker för att vi så hjärtans gärna vill.

Afrika 11

 

aF 175

Alla dessa barn som berör mig så djupt. Deras omedelbara, spontana, nyfikna, lekfulla, oskuldsfulla och glada uppenbarelse. När de springer barfota i sanden och skriker ”Toubab” som betyder något i stil med ”vit man”, ”resande”. Jag har ingen aning vad det betyder för dem. Hoppas bara att vi som vita män och kvinnor lämnar ett positivt märke efter oss.

Det är ju här i Gambia som den vite mannen sent 1700-tal hämtade män och kvinnor, förde dem till USA och gjorde till sina slavar. Så ordet ”Toubab” har inte bara en fin klang. Det ekar av ett fruktansvärt minne om att hudfärg och religion hade stor betydelse. För om man skulle leva ett fritt liv eller föras bort som slav till ett främmande land.

Människorna här är så vänliga och gästfria. De hälsar och välkomnar oss att vara en del av dem. Med tanke på deras historia blir jag djupt berörd av att bli bemött med så mycket medmänsklig kärlek. Kan inte låta bli att skämmas över den främlingsfientlighet som råder i mitt eget land. Ett land som varit förskonat från krig, förtryck och annat elände. Min generation och de som kommer efter har nästan fått uppleva hur det är när stekta sparvar flyger rakt in i munnen på oss. Funderar på vad jag har saknat i mitt liv. Det är kanske just, tillhörighet, gemenskap och acceptans för den man är.

bild (11)

Minns att när jag var liten sade till min syster. ”Tänk om alla människor i hela världen hade varit vänner. Då hade vi kunnat knacka på hos någon i det här huset. Blivit insläppta och fått varm choklad av den snälla tanten”. Jag tyckte själv att min tanke var helt fenomenal och oerhört praktisk. Det var kallt och vi var på väg hem till min farmor den gången. Det var en bit kvar att gå. Men som det otåliga barn jag var, kom tanken som en blixt. Den varma chokladen hade kunnat komma tidigare om alla i hela världen varit vänner.

I Afrika dricker de säkert inte någon varm choklad. Men om de gjort det är jag säker på att de hade bjudit mig och min syster på en kopp…………

Afrika 10

 

aF 301

Vi fortsätter att åka ut till flera byar. Vi har rest till Gambia för att Vision For All ska dela ut glasögon.

Här utforskar jag min lekfullhet, glädje och kärlek till livet i landet långt hemifrån.

Arbetet ute i bushen gör att kreativiteten får flöda. ”Nöden är uppfinningarnas moder”. ”Man tager vad man haver”.

Vi sätter upp kliniken med det vi har. Bussen får fungera som förråd, fika/pausrum och ibland även som vägg att sätta upp undersökningstavlorna på. Med trästockar och våra flyttkartonger gör vi bord för att sätta glasögonkartongerna på. När vi upptäcker en utskjutande träbit som vi kan skada oss på, hittar vi genast en patentlösning på problemet i form av ett bananlådelock. En pinne från marken får fungera som pekare på tavlorna när ingen penna är ledig. Pauserna blir korta och effektiva. Känns inte meningsfullt att pausa för pausandet skull. Det är något alldeles speciellt när fantasin, kreativiteten och uppfinningsrikedomen får flöda. Vi är oerhört nöjda över våra smarta lösningar. Alla i gruppen vet vad vi är där för att göra. Målet är klart och tydligt däremot inte exakt hur vi ska göra det. De som har erfarenhet sedan tidigare visar oss som är med för första gången. Vilket härligt gäng vi är och samarbetet flyter på likt Gambiafloden. Det känns verkligen roligt och lekfullt.

Jag minns tillfredsställelsen när jag som liten lyckades skapa någonting själv. Ibland är det enkelheten som är svårigheten. Om vi lever enklare känns det mer meningsfullt att skapa. Det gör våra afrikanska vänner varje dag. De är rika på uppfinningar, idéer och att leva här och nu. De säger med sitt stora leende. Don´t worry be happy, welcome to the happy land.

Jag känner mig lycklig!………………