Alternativ

förändringspil

Den som söker min hjälp har oftast inte fått det någon annan stans. Eller har blivit rekommenderad av någon som redan varit hos mig.

När jag läste Kinesisk medicin tog det mig minst ett år att bryta motståndet och öppna upp för möjligheterna. Det är sunt att vara skeptisk och inte köpa allt rakt av. ”Om jag tror på allt, tror jag inte på något”. Balansen mellan skepsis och tillit är bra.

Att arbeta med alternativ till den traditionella vården i väst har varit och är fortfarande en utmaning. Eftersom det tog mig så lång tid att förstå. Har jag förståelse för dem som tvekar och behöver tid på sig att se andra möjligheter till läkning.

Ett fritt översatt citat från boken Five Elements Six Conditions av Gilles Marin ”Tro inte på något som är skrivet i den här boken förrän det är vettigt på ett praktiskt och användbart sätt och tills du har accepterat sanningen som din egen.”

”Den som söker ska till slut finna”. Ett viktigt citat om att inte ge upp och att nyfiket fortsätta leta tills du finner vad du söker.

Jag har nästan 20 år av praktisk erfarenhet som jag tycker är väldigt användbart. Jag har också accepterat sanningen som min egen. Nu ser jag det som min uppgift att lyssna på dig och höra var du befinner dig på din väg av sökande efter välbefinnande och hälsa.  Jag kan ge dig alternativen!

Boka en tid här

 

 

Tack från Gambia!

aF 248

Jag vill tacka dig som på något sätt bidragit till att vi kunde åka till Gambia för att dela ut glasögon.

Det krävs en hel del för att göra det möjligt. Men när det verkligen gäller så finns både vilja och resurser för att hjälpa människor som har det svårt. Om det ska jag skriva ett eget inlägg tror jag.

Det är Du som skänkte dina begagnade glasögon som du inte längre behövde.

aF 295

Det är Du som sms:ade VFA 100 till 72 970 och skänkte 100:-, eller skänkte pengar på annat sätt.

Det är sponsorer som skänkte pengar och trodde på projektet att hjälpa människor få en bättre syn på livet.

Det är du som varit med vid arbetsmöte och burit bananlådor fulla med glasögon, lagat mat, fixat kaffe, tvättat glasögon, sorterat, mätt upp och packat. Städat och torkat golv efter oss i den lokal vi varit i. Du som kommer någon gång ibland och det är Du som är trogen och hängiven.

Det är optiker och assistenter som åkt iväg och arbetat under ett par tuffa men intressanta veckor. Den här gången var det John, Thomas, Lisbet, Christina, Laila, Barbro och Jörgen jag åkte med. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta.

Det är Du som sprider att Vision For All finns.

Tack vare er fick nästan 1000 personer ett par glasögon. Nu är deras förutsättningar att arbeta och studera betydligt bättre. Det är viktigt för mig att Du ska få reda på vilken skillnad din insats gör. En pappa som arbetar bättre ökar sin inkomst och gör det möjligt för barnen att gå i skolan. Ringar på vattnet effekten. Värdet av det ni alla gjort går inte att mäta i pengar. Jag önskar mig ett nytt värdesystem under 2014.

Från djupet av mitt hjärta och på människorna i byarna runt Karantaba i Kiang West provinsens vägnar tackar jag varenda en utav er som på något sätt hjälpt till. Ni är alla hjältar i mina ögon <3

bild (12)

Önskar er alla ett riktigt Gott och meningsfullt nytt år!

Afrika 14

aF 390

Ett par hundra meter längs med stranden finns en liten marknadsplats. En av optikerna, John, har berättat att vi är här och gör synundersökningar. Behov och intresse finns av att få hjälp.

Det kostar en månadslön för ett par glasögon och arbetslösheten är stor ca. 70%. Människorna här förlitar sig på turismen och arbetar med skrädderi, träsnideri, smycketillverkning och annat hantverk. Tänk dig att du ska dra in hela årsinkomsten på ett par månader och dessutom vara ansvarig för en ganska stor familj.

Jag har aldrig saknat mat, kläder på kroppen och tak över huvudet eller för den delen människor som vill mig väl. Ändå finns en inbyggd rädsla för att bli av med dessa grundläggande behov. Jag undrar så hur dessa människor hanterar det. Är det så att de är så vana vid att inte ha något att de liksom bara försöker överleva dag för dag?

Är vi som har allt mer rädda att mista det vi har än de som inte har något?

Vi får hjälp med att bära iväg med alla glasögon till marknadsplatsen. Ännu en mycket varm och svettig dag på jobbet. Vi har fina svarta skjortor som visar att vi är från Vision For All. Men det är olidligt varmt och de flesta vet ju vem vi är utan skjortor också. Här kan man prata om djungeltrummornas effekt.

En skräddare 29 år gammal. Fick sina första glasögon idag. ”Nu kan jag se tydligt och få mer gjort. Tjäna mer pengar så mina barn kan gå i skolan. Ni hjälper inte bara till att ge oss bättre syn. Ni värmer våra hjärtan”.

aF 480

Jag blir så innerligt glad och tacksam när jag förstår kraften i att göra något gott för andra. Det finns väldigt många människor som har donerat sina gamla glasögon, pengar eller av sin tid till Vision For All. Alla de sakerna tillsammans gör att vi kan åka iväg och dela ut glasögon.  Betydelsen det får när en människa kan se bättre. Kan hjälpa en hel familj, ja en hel by till och med. När jag ser alla pusselbitarna och kan börja lägga det. Framträder en vacker bild där vi alla tillsammans gör saker för att vi så hjärtans gärna vill.

Afrika 13

aF 378

Vi är tillbaka på Hotel Leybahto, som ligger precis vid stranden. Några dagars arbete till sedan lite vila innan vi åker hem.

Idag åker vi till Brikama för att sätta upp en klinik på en radio station. Vår medhjälpare Abou har kontaktat radiostationen för att få ut meddelande om att vi är där. Att vi erbjuder synundersökningar och delar ut glasögon.

bild (5)

Det känns som den varmaste dagen av alla. Fast det har jag tänkt varje dag sedan vi kom hit. Det ÄR varmt i Gambia. Viktigt att fylla på med vätska under dagen.

Vi blir hjärtligt välkomnade på radiostationen. Snabbt sätter vi upp kliniken och gör oss beredda att ta emot de som kommit för att bli undersökta. Det kommer en strid ström av folk och kön ringlar sig längs en husvägg där det finns lite skugga. Vi förvarar glasögonen i ett rum innanför och där står en fläkt. Det känns helt fantastiskt att stå framför fläkten och vi är flera som kan tänka oss att bli där en stund. Precis då går strömmen. Radiosändningen kan fortsätta med hjälp av ett litet reservaggregat. Elförsörjningen kommer och går. Det är mer regel än undantag för de flesta här.

Efter ett par timmar börjar antalet besökare minska. De bestämmer att återigen annonsera ut i radio varför vi är här. Det faller på min lott att helt plötsligt stå i sändning utan att ha fått förbereda mig. Men enligt mina kompisar så går det ju hur bra som helst. Klart att det kommer några extra som är nyfikna på vem som pratade i radion. Känns lite coolt att ha gjort min radiodebut i en, om än primitiv, radiostation i Afrika.

En pojke som är 10 år har problem att se på långt håll. Han har svårt att följa med i skolan. Här får han ett par glasögon och får se sina vänner en bit bort. Ansiktsuttrycket har inte fångats på bild tyvärr. Det finns något dubbelt i att helt plötsligt kunna se allting tydligt. Både härligt och skrämmande på samma gång. Starka intryck behöver få lite tid på sig att sjunka in. Den här något skeptiska min infann sig en liten stund efter ett obetalbart leende när han fick se sina kompisar en bit bort.

aF 393

Även om det inte går att jämföra olika sinne så kanske det ändå kan beskrivas så här: Att plötsligt se skarpt och tydligt kan vara som att skruva upp ljudet jättehögt.

………………..forts….

 

Afrika 10

 

aF 301

Vi fortsätter att åka ut till flera byar. Vi har rest till Gambia för att Vision For All ska dela ut glasögon.

Här utforskar jag min lekfullhet, glädje och kärlek till livet i landet långt hemifrån.

Arbetet ute i bushen gör att kreativiteten får flöda. ”Nöden är uppfinningarnas moder”. ”Man tager vad man haver”.

Vi sätter upp kliniken med det vi har. Bussen får fungera som förråd, fika/pausrum och ibland även som vägg att sätta upp undersökningstavlorna på. Med trästockar och våra flyttkartonger gör vi bord för att sätta glasögonkartongerna på. När vi upptäcker en utskjutande träbit som vi kan skada oss på, hittar vi genast en patentlösning på problemet i form av ett bananlådelock. En pinne från marken får fungera som pekare på tavlorna när ingen penna är ledig. Pauserna blir korta och effektiva. Känns inte meningsfullt att pausa för pausandet skull. Det är något alldeles speciellt när fantasin, kreativiteten och uppfinningsrikedomen får flöda. Vi är oerhört nöjda över våra smarta lösningar. Alla i gruppen vet vad vi är där för att göra. Målet är klart och tydligt däremot inte exakt hur vi ska göra det. De som har erfarenhet sedan tidigare visar oss som är med för första gången. Vilket härligt gäng vi är och samarbetet flyter på likt Gambiafloden. Det känns verkligen roligt och lekfullt.

Jag minns tillfredsställelsen när jag som liten lyckades skapa någonting själv. Ibland är det enkelheten som är svårigheten. Om vi lever enklare känns det mer meningsfullt att skapa. Det gör våra afrikanska vänner varje dag. De är rika på uppfinningar, idéer och att leva här och nu. De säger med sitt stora leende. Don´t worry be happy, welcome to the happy land.

Jag känner mig lycklig!………………

Afrika: Funderar på svårighet att hjälpa

aF 235

Jag har sett världen och mig själv med nya ögon. Det jag skriver är vad mina ögon sett och vad mitt hjärta känt. Jag tar fullt ansvar för mina egna tolkningar och påstår inte att det är någon universell sanning. Det är min sanning just nu.

Det är värmen och fukten som utmanar mig. Nej, det är att jag inte kan ta en dusch och få känna mig torr och fräsch. Jag får helt enkelt sluta tänka på det. Det fungerar…..om jag slutar tänka på det jag inte kan få så går det över. Jag har inget val, punkt. Jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att komma hit. Det går helt enkelt inte. Att förstå någonting intellektuellt är inte samma sak som att känna det och uppleva det med mina sinnen. Det landar en förståelse i min kropp som jag inte kan värja mig ifrån. Jag vill inte värja mig längre utan förstå vad jag faktiskt kan göra, och hur jag på olika sätt kan bidra till en bättre värld.

Sören Kierkegaard (1813-1855) säger att man bör förstå mer än den man vill hjälpa, men framför allt förstå det denne förstår. All sann hjälp börjar i ödmjukhet, att hjälpa är inte att härska utan att tjäna och då gäller det att vara tålmodig. ”När man verkligen ska lyckas att föra en annan människa till ett bestämt ställe måste man först och främst passa på att finna människan där hon är och börja där.”

Börjar förstå hur komplicerat det kan vara med bistånd och hjälpinsatser. Tålamodet att invänta kontinenter som går långsamt fram står kanske inte i proportion till det tempo som vi har i utvecklingsländerna. Hur fort måste det gå för att de som ger bistånd ska vara nöjda?……….

 

 

 

Afrika: Barns nyfikenhet

 

Väntande patienter i Burong
Väntande patienter i Burong

Arbetet fortsätter i Burong och Kemoto. Fler synundersökningar och glasögon ska delas ut.

Spännande att se hur många som kommer för att få sina ögon undersökta. Till en början är det inte så många men det fylls på efterhand.

Det är en stor händelse i byn att det står 8 vita människor vid en buss och bär fram en massa kartonger. Vi sätter upp alla lådor med glasögon i en viss ordning för att hitta rätt styrka. Ordnar en plats för de som väntar på undersökning och en plats för dem som ska få ett par glasögon utprovade.

Massor av nyfikna barn rör sig hela tiden runt oss. Avståndet mellan symboltavlan och den som undersöks ska ha ett visst antal meter. Det utrymmet fylls hela tiden av nyfikna barn och vuxna. Uppgiften att peka på symboltavlan innebär även att be de nyfikna att flytta sig ur vägen så att undersökningen kan fortsätta.

Undersökningsklinik i Burong
Undersökningsklinik i Burong

Barns nyfikenhet är så omedelbar och ocensurerad. De kommer nära och vill ta fysisk kontakt. Vi är åtta vita människor i gruppen. Jag är utan omsvep den vitaste i gruppen. Nästan i avsaknad av pigment och blir röd som en kräfta i solen. Vid ett tillfälle så kniper ett barn mig i armen. Jag förstår att hon vill kontrollera om jag är så vit på riktigt. Jag blir full i skratt. Det är första gången det känns kul att vara vit. Vi kan fascineras och förundras över varandras hudfärg. Som vi förundras över naturens olika färger. Nyfiket och naturligt undersöka färgens betydelse som flickan gjorde. När det var gjort tog hon tag i ett av mina fingrar i ena handen. De andra barnen gjorde likadant. Vilken härlig känsla att ha flera barn som tog tag i mina fingrar och ville vara nära. Ett varmt och speciellt möte……..

Barnen i Kemoto
Barnen i Kemoto