Vad äter en fjäril?

 Min fjäril

När jag vaknar och stiger upp tänker jag på fjärilen och om den har överlevt natten.

Du måste ju ha något i dig lilla fjäril tänker jag. Hm…vad äter fjärilar? De suger väl nektar från blommor. Det finns inga blommor i mitt hem, bara gröna växter.

Min pappa är biodlare och jag har fin honung från hans bin. Jag rör ut lite honung i vatten i en skål och ställer på vasken.

Nu står jag där och undrar hur fjärilen ska veta att frukosten är serverad. Jag lyfter upp skålen bredvid fjärilen vid lysröret. Men ingenting händer…… Känner mig maktlös och lite hopplös. Hur i hela friden ska jag kunna få den här lilla sköra varelsen att överleva?

Hon flyger omkring lite och jag står där och väntar bara…..är fascinerad och förundrad över ett oväntat liv som kommit in i mitt liv.

Nu landar hon på min hand och vill krypa in mellan min tumme och pekfinger i vecket. Där är det antagligen varmt. Jag står alldeles förstummad av beundran över vad som händer.

Med hjälp av en tops droppar jag några droppar honungslösning i gropen mellan tumme och pekfinger. Det tar en lång stund och jag står alldeles stilla och väntar.

Min fjäril

Plötsligt rullas en lång tentakel/snabel ut och hon börjar dricka. Detta är på gränsen till overkligt. Har aldrig i hela mitt liv studerat en fjäril så nära.

Hon verkar piggare efter att ha druckit lite. Vingarna ser spänstigare ut också. Nu sätter hon sig på kaklet och breder ut sina vingar.

bild 2 (1)

Titta så vacker hon är. Lilla fjärilsöga……….tänk att jag fick mata en fjäril ur handen :-)

Tack från Gambia!

aF 248

Jag vill tacka dig som på något sätt bidragit till att vi kunde åka till Gambia för att dela ut glasögon.

Det krävs en hel del för att göra det möjligt. Men när det verkligen gäller så finns både vilja och resurser för att hjälpa människor som har det svårt. Om det ska jag skriva ett eget inlägg tror jag.

Det är Du som skänkte dina begagnade glasögon som du inte längre behövde.

aF 295

Det är Du som sms:ade VFA 100 till 72 970 och skänkte 100:-, eller skänkte pengar på annat sätt.

Det är sponsorer som skänkte pengar och trodde på projektet att hjälpa människor få en bättre syn på livet.

Det är du som varit med vid arbetsmöte och burit bananlådor fulla med glasögon, lagat mat, fixat kaffe, tvättat glasögon, sorterat, mätt upp och packat. Städat och torkat golv efter oss i den lokal vi varit i. Du som kommer någon gång ibland och det är Du som är trogen och hängiven.

Det är optiker och assistenter som åkt iväg och arbetat under ett par tuffa men intressanta veckor. Den här gången var det John, Thomas, Lisbet, Christina, Laila, Barbro och Jörgen jag åkte med. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta.

Det är Du som sprider att Vision For All finns.

Tack vare er fick nästan 1000 personer ett par glasögon. Nu är deras förutsättningar att arbeta och studera betydligt bättre. Det är viktigt för mig att Du ska få reda på vilken skillnad din insats gör. En pappa som arbetar bättre ökar sin inkomst och gör det möjligt för barnen att gå i skolan. Ringar på vattnet effekten. Värdet av det ni alla gjort går inte att mäta i pengar. Jag önskar mig ett nytt värdesystem under 2014.

Från djupet av mitt hjärta och på människorna i byarna runt Karantaba i Kiang West provinsens vägnar tackar jag varenda en utav er som på något sätt hjälpt till. Ni är alla hjältar i mina ögon <3

bild (12)

Önskar er alla ett riktigt Gott och meningsfullt nytt år!

Afrika 14

aF 390

Ett par hundra meter längs med stranden finns en liten marknadsplats. En av optikerna, John, har berättat att vi är här och gör synundersökningar. Behov och intresse finns av att få hjälp.

Det kostar en månadslön för ett par glasögon och arbetslösheten är stor ca. 70%. Människorna här förlitar sig på turismen och arbetar med skrädderi, träsnideri, smycketillverkning och annat hantverk. Tänk dig att du ska dra in hela årsinkomsten på ett par månader och dessutom vara ansvarig för en ganska stor familj.

Jag har aldrig saknat mat, kläder på kroppen och tak över huvudet eller för den delen människor som vill mig väl. Ändå finns en inbyggd rädsla för att bli av med dessa grundläggande behov. Jag undrar så hur dessa människor hanterar det. Är det så att de är så vana vid att inte ha något att de liksom bara försöker överleva dag för dag?

Är vi som har allt mer rädda att mista det vi har än de som inte har något?

Vi får hjälp med att bära iväg med alla glasögon till marknadsplatsen. Ännu en mycket varm och svettig dag på jobbet. Vi har fina svarta skjortor som visar att vi är från Vision For All. Men det är olidligt varmt och de flesta vet ju vem vi är utan skjortor också. Här kan man prata om djungeltrummornas effekt.

En skräddare 29 år gammal. Fick sina första glasögon idag. ”Nu kan jag se tydligt och få mer gjort. Tjäna mer pengar så mina barn kan gå i skolan. Ni hjälper inte bara till att ge oss bättre syn. Ni värmer våra hjärtan”.

aF 480

Jag blir så innerligt glad och tacksam när jag förstår kraften i att göra något gott för andra. Det finns väldigt många människor som har donerat sina gamla glasögon, pengar eller av sin tid till Vision For All. Alla de sakerna tillsammans gör att vi kan åka iväg och dela ut glasögon.  Betydelsen det får när en människa kan se bättre. Kan hjälpa en hel familj, ja en hel by till och med. När jag ser alla pusselbitarna och kan börja lägga det. Framträder en vacker bild där vi alla tillsammans gör saker för att vi så hjärtans gärna vill.

Afrika 13

aF 378

Vi är tillbaka på Hotel Leybahto, som ligger precis vid stranden. Några dagars arbete till sedan lite vila innan vi åker hem.

Idag åker vi till Brikama för att sätta upp en klinik på en radio station. Vår medhjälpare Abou har kontaktat radiostationen för att få ut meddelande om att vi är där. Att vi erbjuder synundersökningar och delar ut glasögon.

bild (5)

Det känns som den varmaste dagen av alla. Fast det har jag tänkt varje dag sedan vi kom hit. Det ÄR varmt i Gambia. Viktigt att fylla på med vätska under dagen.

Vi blir hjärtligt välkomnade på radiostationen. Snabbt sätter vi upp kliniken och gör oss beredda att ta emot de som kommit för att bli undersökta. Det kommer en strid ström av folk och kön ringlar sig längs en husvägg där det finns lite skugga. Vi förvarar glasögonen i ett rum innanför och där står en fläkt. Det känns helt fantastiskt att stå framför fläkten och vi är flera som kan tänka oss att bli där en stund. Precis då går strömmen. Radiosändningen kan fortsätta med hjälp av ett litet reservaggregat. Elförsörjningen kommer och går. Det är mer regel än undantag för de flesta här.

Efter ett par timmar börjar antalet besökare minska. De bestämmer att återigen annonsera ut i radio varför vi är här. Det faller på min lott att helt plötsligt stå i sändning utan att ha fått förbereda mig. Men enligt mina kompisar så går det ju hur bra som helst. Klart att det kommer några extra som är nyfikna på vem som pratade i radion. Känns lite coolt att ha gjort min radiodebut i en, om än primitiv, radiostation i Afrika.

En pojke som är 10 år har problem att se på långt håll. Han har svårt att följa med i skolan. Här får han ett par glasögon och får se sina vänner en bit bort. Ansiktsuttrycket har inte fångats på bild tyvärr. Det finns något dubbelt i att helt plötsligt kunna se allting tydligt. Både härligt och skrämmande på samma gång. Starka intryck behöver få lite tid på sig att sjunka in. Den här något skeptiska min infann sig en liten stund efter ett obetalbart leende när han fick se sina kompisar en bit bort.

aF 393

Även om det inte går att jämföra olika sinne så kanske det ändå kan beskrivas så här: Att plötsligt se skarpt och tydligt kan vara som att skruva upp ljudet jättehögt.

………………..forts….

 

Afrika 12

aF 232

Efter besök i flera byar i Kiang West provinsen är det dags att åka tillbaka mot civilisationen. Snart är vi ute på slät asfalt igen.

Vi gör ett stopp vid en marknadsplats för att sätta upp en klinik, innan vi åker tillbaka till kusten. Men klockan är mycket och vi tar in på ett ställe över natten. Det är inget lyxhotell men det går att spola och ta en dusch. Däremot finns inget vatten i tvättstället. En hink på golvet med vatten duger bra. Lakanen är inte för fräscha heller så jag sover på min handduk. Här inser jag hur bortskämd jag är, en nyttig erfarenhet. Det som är viktigt hemma är verkligen inte viktigt här.

aF 355

Det känns i alla fall skönt att få skölja av sig vägdammet innan middagen.

Efter frukost tar vi oss in till stadens marknadsområde. Vi sätter upp en klinik och börjar arbeta. Det är mycket folk i rörelse i området och det kommer en hel del för att få ögonen undersökta. Maktdemonstration från en polischef som vill ha förtur, gör att jag snabbt lär mig vad diplomati innebär.

aF 368

Solen steker och på eftermiddagen har skuggan som vi haft på förmiddagen försvunnit. Det blir varmare och varmare. Vi kämpar tappert vidare för att dela ut så många glasögon vi kan. Lunchpausen sker på stående fot. Vi äter bröd, kex och dricker läsk. Jag dricker aldrig läsk hemma. Men här kan man inte vara kinkig. Drick och ät det som finns att få tag på snabbt. Vi är här för att utföra ett uppdrag. Det känns som viktigare än mat just nu i alla fall. När kön minskar bestämmer vi ett klockslag när vi stänger kliniken.

Nu åker vi mot kusten. Saknar havet…….

Afrika 10

 

aF 301

Vi fortsätter att åka ut till flera byar. Vi har rest till Gambia för att Vision For All ska dela ut glasögon.

Här utforskar jag min lekfullhet, glädje och kärlek till livet i landet långt hemifrån.

Arbetet ute i bushen gör att kreativiteten får flöda. ”Nöden är uppfinningarnas moder”. ”Man tager vad man haver”.

Vi sätter upp kliniken med det vi har. Bussen får fungera som förråd, fika/pausrum och ibland även som vägg att sätta upp undersökningstavlorna på. Med trästockar och våra flyttkartonger gör vi bord för att sätta glasögonkartongerna på. När vi upptäcker en utskjutande träbit som vi kan skada oss på, hittar vi genast en patentlösning på problemet i form av ett bananlådelock. En pinne från marken får fungera som pekare på tavlorna när ingen penna är ledig. Pauserna blir korta och effektiva. Känns inte meningsfullt att pausa för pausandet skull. Det är något alldeles speciellt när fantasin, kreativiteten och uppfinningsrikedomen får flöda. Vi är oerhört nöjda över våra smarta lösningar. Alla i gruppen vet vad vi är där för att göra. Målet är klart och tydligt däremot inte exakt hur vi ska göra det. De som har erfarenhet sedan tidigare visar oss som är med för första gången. Vilket härligt gäng vi är och samarbetet flyter på likt Gambiafloden. Det känns verkligen roligt och lekfullt.

Jag minns tillfredsställelsen när jag som liten lyckades skapa någonting själv. Ibland är det enkelheten som är svårigheten. Om vi lever enklare känns det mer meningsfullt att skapa. Det gör våra afrikanska vänner varje dag. De är rika på uppfinningar, idéer och att leva här och nu. De säger med sitt stora leende. Don´t worry be happy, welcome to the happy land.

Jag känner mig lycklig!………………

Avresan med Vision For All

Avresan med Vision For All
Avresan med Vision For All

Den 28 oktober börjar jag min resa mot Afrika med Vision For All. Jag ska ta ett flyg från Malmö Airport kl. 17.35 mot Arlanda. Nästa morgon kl. 06.00 går flyget mot Banjul i Gambia. Övernattning på Arlanda är beställd eftersom incheckning redan sker 04.30. Vi har en del bagage att checka in ca. 25 kg glasögon/person. Vår egen packning består av det absolut nödvändigaste. Insikt nr. 1. Ju mer tillgång till saker jag har desto mer tror jag att jag behöver.

Vädergudarna gör vad de kan för att försöka stoppa mig att komma till Afrika. Stormen gör att flyget ställs in och även några ersättningsflyg. 7 timmar senare sitter jag på flyget till Arlanda och får 2,5 timmes vila innan nästa flyg.

Vi är ett härligt gäng som åker tillsammans. Två optiker John Godoy och Thomas Persson. Synpedagog Christina Hägglund. Vi som assisterar är Lisbet Bertilsson, Laila Gustavsson, Barbro Rosberger, Jörgen Engelgren och jag. Barbro är också vår ”reseledare” och representant för Jali Experience. Som är en Svensk ideell förening som verkar för byars utveckling på den Gambiska landsbygden. Det är hennes kontakter som vi ska använda för att kunna ta oss till de byar som ligger långt in i vildmarksområdet. Barbro har dessutom goda erfarenheter som vi behöver för att kunna röra oss i detta område.

Jag har ingen aning om vad jag ska få uppleva……..Resan har börjat……